Tom i bollen

Den senaste tiden har jag känt mig så ihålig!

Jag har haft mycket panikångest för framtiden!
Jag får svårt att andas, låter kanske konstigt för jag har ju respirator!
Men jag har det väldigt jobbigt, att alltid är det något jävla problem runt mig hela tiden!

Jag känner mig besviken på livet!
Men jag har insett att jag får sätta krav, det är jag som byter kapitell!
En nära vän sa till mig att jag måste tänka mer på mig själv, och att det spelar ingen roll om personalen vill brottas med varandra i köket!

Evve jag älskar dig! Thomas jag älskar dig!
William och Ludwig ni är mitt allt!

Puss och Kram / Malin
1 Livsnjutaren:

skriven

Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, tankar och känslor. De hjälper oss andra att komma igenom våra svårigheter, Jag får också höra att jag måste tänka på mig själv. Men det är väl så vi mammor funkar.....Vi klarar oss.....men för att vi och våra barn med sjuka mammor ska få de ganska ok så måste vi ställa krav.....Men de vet ju du som varit med ett tag! Jag njuter just nu av allt jag kan göra för jag vet vad jag har framför mig.....

Har börjat fundera och tagit upp frågan kring resperator för som jag tänker nu så vill jag vara med så länge som möjligt!!! Inte alls självklart att få resperator... tvärtom!!! Svåra frågor men viktiga att ta ställning till....

Från första stund jag fattade att jag var sjuk har jag varit steget före och haft ett driv!! Men det är tufft när man möter motstånd från läkare och andra myndighetspersoner hela tiden....." de tycker att jag ser för frisk ut" Tror dom att någon vill ha hiss, rullator permobil, åka färdtjänst, ha hemtjänst, assistenter för det är kul när man är 42 år!!!!!!Tur att jag har varit steget före för då är saker på G när jag behöver de....Min moster med samma sjukdom fick allt för sent!!!!!Men när man möter motstånd helatiden så är det inte lätt att ha kvar drivet........Tack...LASSE BRUKARSTÖD och all personal där... Ni finns när drivet orken tryter!!!

Kämpa MALIN du är viktig för dina bran, nära och kära och framförallt oss andra med ALS....DU hjälper mig så att jag, inte just nu,är rädd inför framtiden!!! Hoppas du hittar ett lugn....förstår att det är hemskt med panik.....Styrkekramar....från MIG!!!

2 Margareta:

skriven

Hej Malin...jag följer dig varje dag och tycker du är beundransvärd. Naturligt att du känner dig deppad ibland, men jag hoppas så att du kan finna ett sätt så det ändå känns meningsfullt, och det tror jag du kommer att göra. Kan du inte få hjälp av någon att hantera panikattackerna,måste väl väl finnas någon inom ALS-teamet. Bra att du besöker Marias Eggers stödgala. Jag undrar lite över "trackbytet" Kan du förklara lite i detalj hur det är och hur det känns, vore jag tacksam

Stor Kram

3 Maria:

skriven

Vad tråkigt att du inte mår så gott just nu men ingen kan väl heller klandra dig.

Jag får mig en tankeställare över det jag tar för givet i vardagen och jag skäms lite över det som jag kallar problem och bekymmer.

Att inte lyckas sluta äta godis, att inte kunna gå ner de där överflödskilona, att bry mig om och störa mig på sura grannen osv

Skulle önska jag kunde hjälpa dig på något sätt.

Om du hade kunnat gå tillbaka till när du var frisk, vad hade du gjort annorlunda då?

För visst är det så att det är först när man blir sjuk som man omvärderar livet.

Önskar dig allt gott <3

4 mia:

skriven

Hej hjärtat!!! Hoppas du mår bättre och att panikångesten har släppt. Jag vet att du får svackor och det är helt normalt, du kan inte vara på topp hela tiden, det kan ingen vara. Nu är köket på plats och kylskåpet har också kommit, tallrikar och glas är diskade, så nu är det upp till dig att orka komma. Älskar dig <3<3<3

Kommentera här: